Eftersom jag här om månaden föll för grupptrycket och skaffade mig en blogg, så hade jag tänkt ta tag i mitt liv och skriva litegrann. Inte för att jag tror att någon finner det särskilt intressant, eller för att jag har ett behov av att någon ska läsa det, utan snarare mer för att jag råkar finna det oerhört roande att skriva. Jag menar, det kan ju alltid vara skönt att få ur sig lite, lätta lite på trycket, eller bara ordbajsa lite i brist på annat att sysselsätta sig med.

För tillfället har jag ingenting särskilt att skriva om, eller åtminstone inget jag anser att andra människor bör ha tillgång till att läsa. Jag har däremot oerhört tråkigt och inget roligare att sysselsätta mig med än att antingen plugga eller spela spindelharpan.

Bredvid mig sitter min karl och spelar wow. Hur givande det är kan man diskutera, det är roligt att spela men inte särskilt socialt. Jag har ett enormt behov av socialitet just nu, då varken mitt humör eller någonting annat är på topp. Tillråga på allt har jag enorm mensvärk och är relativt hungrig. Efter att ha ägnat de senaste tio minutrarna åt att spekulera huruvida jag ska laga mat eller inte, har jag beslutat mig för att inte göra det. Det är för tillfället allt för ansträngande.
Hej!

Amor vincit omnia.

Nu håller min ena potentiella väg på att rasa sönder och samman. Än så länge är den dock inte helt förstörd, den är bara lite instabil och osäker. Jag hoppas den klarar sig, den kommer vara svår att fixa igen om den går sönder helt.

Amor vincit omnia, love conquers all, kärleken övervinner allt.
Det är så de säger, och jag förstår mig inte på dem. Det är bara skit alltihop. Gamla ordspråk, översatta till allt för många språk, som inbillar människor att de ska kämpa för förhållanden som var dömda redan från början.

Jag förstår mig inte alls på den naivitet som råder. Att man inte inser att förhållanden är dömda att misslyckas, och att människan inte är en av de få varelser som håller sig till en partner genom hela livet. Varför lär man sig ingenting av att se tillbaka på historien och notera hur många människor som hade älskare och älskarinnor? Varför tror man till exempel att otrohet är en trend eller att det beror på någonting särskilt? Kan man inte bara inse att människan i grund och botten är en patetisk liten varelse, som i sådana fall ofta inte följer någonting annat än sin lust och sin instinkt?

Jag antar att jag bör be om ursäkt över min pessimism, men jag känner inte riktigt för det. Min sinnesstämning idag är verkligen inte den bästa, och det finns ingenting som kan göra den bättre. Världen är en rent ut sagt förjävlig plats att leva i, vissa gånger. Inte alltid, men ofta.
I mitt fall, framför allt en dag som den här...

Tvivlet är vishetens början.

Helt plötsligt står jag vid ett vägskäl i mitt liv, och jag kan för första gången på väldigt länge inte välja vilken väg jag ska gå. Jag kan inte stå kvar och trampa länge till, så förr eller senare måste jag välja en riktning. Frågan är dock vilken, då det känns som att båda vägarna kommer leda mig ned för samma stup.

Allt skulle underlätta om jag bara hittade en tredje väg som kunde leda mig ut ur den misär jag just nu befinner mig i. En sådan väg finns dock med största sannolikhet inte, och om det nu mot all förmodan skulle finnas en, så skulle det bara vara en simpel liten stig, som förr eller senare skulle leda mig tillbaka dit där jag började.

Tänk om livet vore som en bok; att det bara var att vända blad för att få reda på fortsättningen. Allt skulle kännas obeskrivligt mycket lättare då. Som det är nu så vet man aldrig vad som ska hända, och när man väl har valt en väg så får man aldrig reda på vad som hade hänt om man skulle ha valt den andra. Det är det som gör det så svårt.

Om man väljer rätt väg så tror man att man har gjort ett bra val. Det är bara det att man aldrig kan veta om den andra vägen skulle ha varit bättre. Om man däremot väljer en väg som leder till något dåligt, så kommer man förmodligen för all framtid att ångra att man inte tog den andra.

Vad är det då som ska avgöra vilken man väljer? Ska man gå den som känns bäst för stunden eller den som ser bäst ut när man tittar framåt? Ska man gå den vägen man hade planerat från allra första början, eller ska man låta sig själv falla in på sidospår som öppnar nya möjligheter?

Det faktum att jag står här vid vägskälet beror på ett sidospår jag tog för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var dock en längre väg än vad jag trodde, och nu vet jag inte om jag ska fortsätta samma väg, eller om jag ska byta tillbaka till den vägen jag hade planerat att ta från början.

Om jag väljer att ta den vägen det var planerat från första början så måste jag ta mig över ett stort hinder, som är väldigt svårt att ta sig förbi. Med största sannolikhet kommer jag skada mig ordentligt, och dessutom kommer jag förlora många av de fina sakerna jag samlat på mig på vägen dit.

Om jag väljer att fortsätta på den vägen jag går nu, kommer jag få behålla alla de underbara sakerna jag hittat, men hela tiden stöta på många små hinder. De hindrena är oftast inte särskilt svåra att ta sig över, men de kan bli väldigt påfrestande när man ska gå under en längre tid.

Båda vägarna talar emot mig. Jag vet verkligen inte vilken jag ska välja, och jag har läst någonstans att man inte bör handla i tvivelaktiga fall. Jag vet dock att tvivlet är vishetens början, och man kan bara hoppas på att det dyker upp någonting som knuffar in mig på den rätta vägen...