Tvivlet är vishetens början.

Helt plötsligt står jag vid ett vägskäl i mitt liv, och jag kan för första gången på väldigt länge inte välja vilken väg jag ska gå. Jag kan inte stå kvar och trampa länge till, så förr eller senare måste jag välja en riktning. Frågan är dock vilken, då det känns som att båda vägarna kommer leda mig ned för samma stup.

Allt skulle underlätta om jag bara hittade en tredje väg som kunde leda mig ut ur den misär jag just nu befinner mig i. En sådan väg finns dock med största sannolikhet inte, och om det nu mot all förmodan skulle finnas en, så skulle det bara vara en simpel liten stig, som förr eller senare skulle leda mig tillbaka dit där jag började.

Tänk om livet vore som en bok; att det bara var att vända blad för att få reda på fortsättningen. Allt skulle kännas obeskrivligt mycket lättare då. Som det är nu så vet man aldrig vad som ska hända, och när man väl har valt en väg så får man aldrig reda på vad som hade hänt om man skulle ha valt den andra. Det är det som gör det så svårt.

Om man väljer rätt väg så tror man att man har gjort ett bra val. Det är bara det att man aldrig kan veta om den andra vägen skulle ha varit bättre. Om man däremot väljer en väg som leder till något dåligt, så kommer man förmodligen för all framtid att ångra att man inte tog den andra.

Vad är det då som ska avgöra vilken man väljer? Ska man gå den som känns bäst för stunden eller den som ser bäst ut när man tittar framåt? Ska man gå den vägen man hade planerat från allra första början, eller ska man låta sig själv falla in på sidospår som öppnar nya möjligheter?

Det faktum att jag står här vid vägskälet beror på ett sidospår jag tog för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var dock en längre väg än vad jag trodde, och nu vet jag inte om jag ska fortsätta samma väg, eller om jag ska byta tillbaka till den vägen jag hade planerat att ta från början.

Om jag väljer att ta den vägen det var planerat från första början så måste jag ta mig över ett stort hinder, som är väldigt svårt att ta sig förbi. Med största sannolikhet kommer jag skada mig ordentligt, och dessutom kommer jag förlora många av de fina sakerna jag samlat på mig på vägen dit.

Om jag väljer att fortsätta på den vägen jag går nu, kommer jag få behålla alla de underbara sakerna jag hittat, men hela tiden stöta på många små hinder. De hindrena är oftast inte särskilt svåra att ta sig över, men de kan bli väldigt påfrestande när man ska gå under en längre tid.

Båda vägarna talar emot mig. Jag vet verkligen inte vilken jag ska välja, och jag har läst någonstans att man inte bör handla i tvivelaktiga fall. Jag vet dock att tvivlet är vishetens början, och man kan bara hoppas på att det dyker upp någonting som knuffar in mig på den rätta vägen...